• Fyrcylindrig luftkyld fyrtaktsmotor på 1251 cc, 106 hk, 100 Nm.
• Vikt 230 kg torr.
• Tankrymd 21 liter.

Allt om MC säger:

" Urstark radfyra, upprätt körställning, och minmalt med plast. Inget trams, bara massor av motorcykel."

Tobbe säger:

Jag lånade en röd SP av Lundgrens Motor en dag och blev lite småkär, sedan bytte jag till mig en svart XJR1300S -00 i väntan på en annan cykel jag beställt, tanken var att ha den och leka med över sommaren och sedan byta igen, vi får väl se vad det blir av det. Min första gathoj!

Världens största fyrcylindriga luftkylda motorcykel! SÅ ska en (gat-)motorcykel se ut! En RIKTIG motorcykel med utanpåliggande bakdämpare, där man ser motorn, en riktigt fläskig macka bak (180/55!), stor rund strålkastare, helt befriande ren från tramsig plastinbakning. Hojen utstrålar ren, rå, brutal kraft. Inget trams, bara POWER! Det över allt annat dominerande intrycket är en gigantisk motor, på denna har man sedan bultat hjul och en del annat som gör den till en motorcykel. XJR1300S är svart (finns som silver annanstans i världen men inte här), med beteckningen XJR1300SP är den målad i klassiska röda eller blå Yamaha-färger, sadelklädseln har reliefmönster, och hojen har Öhlins dämpare bak - å andra sidan har den plastiga mattsvarta sidokåpor som man slipper på S:en där de är lackade i hojens färg. Jag föredrar definitivt den svarta S:en, den ser elakare ut. Hojen känns förvånandsvärt liten att sitta på utan att vara trång. Alla reglage är av standardtyp 1A och sitter där de ska, möjligen kan man tycka att styret är aningen för smalt. Stora analoga mätare med kromade hus är liksom de tidstypiska fulsnygga backspeglarna helrätt. Rejäla kontrollampor för neutral, blinkers och helljus, inget extra bjäfs här inte. Dock tackar man för en liten utsvävning åt "lyx-hållet", en stor tydlig bränslemätare.

När man startar den hör man bara motorn (bara och bara...), inget avgasljud - måste åtgärdas! Man sitter upprätt och har det rimligt bekvämt, ända upp till lite över 120 km/h, sen börjar det blåsa en del. Fast kul är det! Ett sanslöst klipp i maskin och ett vrid som trotsar beskrivning oavsett växel, vid fullt pådrag över 5000 rpm hotar armarna att slitas loss vid axlarna! Kanske kunde man önskat sig en sjätte växel, nu känns det som det saknas en när man kommer upp i motorvägsfart. Väghållning och toppfart långt över vad jag klarar att fresta på vägarna hemikring. Frambromsen är BRUTAL (kommer från R1), och bakbromsen gör vad den ska. Hård, på gränsen till stötig fjädring som dock är justerbar. Egentligen en helt orimlig motorcykel, på ettan gör den mer än laglig svensk motorvägsfart, samtidigt som det i praktiken är omöjligt att åka mycket fortare än så utan risk för att blåsa av eller få nacken knäckt! En riktigt kul leksak med maximal mc-känsla och aningen begränsat användningsområde. Jag älskar den!!

De 100 inkörningsmilen försvann snabbt, och i samband med första service blev en pakethållare och en topbox (FULT, men praktiskt och lätt demonterbart) monterat, väskhållarna får dock ligga kvar i garaget tills vidare. Det stora lyftet blev ett par Termignoni slip-on ljuddämpare (begagnade från en Ducati! - passade rakt av). Vilken skillnad!! Ett dovt, morrande ljud, inget 18-år-gammal-gasglad-tomte-som-drar-genom-stan-ylande, utan ett mycket grovt högst njutbart ljud. Injusterad och bromsad i bänk ger den nu på bakhjulet 94 hk vid 6500 rpm och 115 Nm vid 4500 rpm. Gissa hur kul det är...??

Under sommaren har det blivit ett hundratal mil åkta, det mesta vardagsåkning hemikring, men också några längre turer med och utan passagerare och packning (fast inte så mycket packning...). Om man lär sig och accepterar hojens begränsningar så blir man snabbt beroende och lär sig älska den. Alltså byter jag inte bort den när jag får den nya BMW F650GS Dakar:en, det blir BMW 1100:an som får gå! Utseendet, ljudet, gången, attityden (ja, faktiskt!), och det faktum att jag åkte mycket BMW R1100GS gör att jag väljer 1300:an.

Fortfarande inga problem alls efter fem månader och femhundra mil, jag har lärt mig hojens egenheter och uppskattar det mesta, utom ett högst irriterande transmissionsglapp som tydligen är något av Yamaha-standard, TDM-ägare talar om samma sak.

MEN... Trots att jag haft kul och trots att jag verkligen gillar hojen så inser jag att det inte riktigt är min stil ändå. Sedan jag fick hem min nya BMW Dakar så har jag nästan uteslutande åkt på den. Givetvis när det handlat om grusåkning, men också då jag bara tänkt åka en sväng på stan så har jag varje gång, utan att tänka på det, hakat ner BMW-nycklarna från kroken. Jag trivs helt enkelt bäst på den sortens hoj. Då och då är det vettlöst kul att grensla 1300 cc brutal radfyra och lyssna till rytet när man varvar ur, men inte tillräckligt kul och inte tillräckligt ofta för att motivera innehavet. Så, lagom till vintern sålde jag bort den till förmån för en ny snöskoter.